kocko på tollare.
första fs-mötet för den här perioden, hejhej! vi samlas på tollare hela bunten utom anders som tyvärr är sjuk. allt går snabbt och fint, trots att vi tar oss tid att prata ordentligt om allt vi vill prata om, och vi lyckas bli klara för kvällen en kvart innan middagen är klar. så nu har alla utom jenny, anna, eva och jag åkt in till stan. vi fyra som var kvar har knatat iväg till det här björknåntings centrum, jag och jenny pratade om det här med att ha en meningsfull fritid och carpe diembullshiten, jag har kissat på en pizzeria och köpt lite cashewnötter som jag sitter och tröstknaprar på nu.
nej. jag orkade inte umgås mer idag. inte för att det skulle vara otrevligt, men för att det är upp&nervända världen här just nu. stefan, du kan inte lämna mig i en hel månad ensam. när jag sitter hemma med mitt huvud själv så börjar huvudet mala. jag försöker tysta det med teven och datorn och radion och boken och tidningen och telefonsamtal och allt allt samtidigt. men det hjälper inte. för jag kan bara inte sluta trassla i de där trasseltrådarna som ligger som ett ton överkokta ihopklumpade nudlar och gör att jag inte riktigt kan få syn på mig själv. hallå, jag vill få syn på mig själv! åsa, jag vet att du gömmer dig där under nånstans. och jag vill veta vem du är. jag vill veta vilka dina rädslor är så att jag kan trolla bort dem så att jag vet att alla beslut du fattar är för ditt eget bästa, inte för att du är rädd rädd rädd.
och jag tycker inte om att man ser nackamasterna här ifrån. vi har en dålig relation. när det är upp&nervända världen kan jag fortfarande se nackamasterna blinka i min ögonvrå, som de gjorde genom köksfönstret i östberga när livet hann ikapp mig ordentligt för första gången.
jag hatar nackamasterna.
jag tycker inte om stockholm heller förresten. ta det inte personligt, alla stockholms innevånare och min kära stefan som faktiskt är född och har bott sina fyra första år här. det är ju bara det att stockholm liksom födde ut mig. det var trångt och obehagligt och pågick i fyra månader. det är en ganska lång förlossning, en ganska lång stund att gå omkring och känna det som att man inte riktigt kan andas.
och nu är det lite förlossning igen. mörkret faller utanför fönstret. nackamasterna blinkar nånstans därute och jag sitter och är kocko på tollare.
godafton.
nej. jag orkade inte umgås mer idag. inte för att det skulle vara otrevligt, men för att det är upp&nervända världen här just nu. stefan, du kan inte lämna mig i en hel månad ensam. när jag sitter hemma med mitt huvud själv så börjar huvudet mala. jag försöker tysta det med teven och datorn och radion och boken och tidningen och telefonsamtal och allt allt samtidigt. men det hjälper inte. för jag kan bara inte sluta trassla i de där trasseltrådarna som ligger som ett ton överkokta ihopklumpade nudlar och gör att jag inte riktigt kan få syn på mig själv. hallå, jag vill få syn på mig själv! åsa, jag vet att du gömmer dig där under nånstans. och jag vill veta vem du är. jag vill veta vilka dina rädslor är så att jag kan trolla bort dem så att jag vet att alla beslut du fattar är för ditt eget bästa, inte för att du är rädd rädd rädd.
och jag tycker inte om att man ser nackamasterna här ifrån. vi har en dålig relation. när det är upp&nervända världen kan jag fortfarande se nackamasterna blinka i min ögonvrå, som de gjorde genom köksfönstret i östberga när livet hann ikapp mig ordentligt för första gången.
jag hatar nackamasterna.
jag tycker inte om stockholm heller förresten. ta det inte personligt, alla stockholms innevånare och min kära stefan som faktiskt är född och har bott sina fyra första år här. det är ju bara det att stockholm liksom födde ut mig. det var trångt och obehagligt och pågick i fyra månader. det är en ganska lång förlossning, en ganska lång stund att gå omkring och känna det som att man inte riktigt kan andas.
och nu är det lite förlossning igen. mörkret faller utanför fönstret. nackamasterna blinkar nånstans därute och jag sitter och är kocko på tollare.
godafton.
Kommentarer
Trackback
