Om kramp.
Jag ska skriva tydligen. Jag fick liksom en fråga från en ung trevlig herre om jag kunde skriva lite, och det var en sån där dag när fåglarna kvittrar, solen skiner, alla människor är vackra och man älskar dem, jag kände mig hysteriskt snygg, och inspirationen, den liksom flödade ur hela mig! Så jag bara; "JA-A, SJÄLVKLART, GUD SÅ ROLIGT OCH OKOMPLICERAT DET HÄR KOMMER ATT BLI!"
Idag flödar det inte något annat ur mig än det som brukar flöda ur folk. Ni vet, lite kiss, lite bajs, en hel del svett, dessutom mens, men tack och lov inte längre något snor. Och inget kräks! Trots ett extremt förstamensdagen-illamående. Man får vara tacksam för det lilla! Men i alla fall: Jag skriver. Jag skriver och jag skriver. Jag skriver med en känsla av att allt jag rör vid blir till just bajs. Jag slutar skriva och suddar. Jag känner hur hela mitt väsen snörper ihop sig och hur allt som kommer ut är staccatosmörja som är HELT oläslig. Jag får lite lätt panik. Jag börjar googla runt på meningslösa saker, blondinbellor, gamla knull, letar youtubeklipp från paradise hotel-säsongen 2005...
... och så plötsligt halkar jag in på min gamla blogg. Och blir lite full i skratt! Liksom gillar det jag ser, gillar min stil liksom. Informell och härlig. Hysteriskt ärlig. SÅ vill jag att det jag ska skriva blir. Precis så! Hur fixar jag till det? Jo, jag börjar smörja upp det här gamla skrivmaskineriet med att blogga lite informellt härligt och ärligt om mitt liv cirka ett halvt decennium efter mitt senaste blogginlägg ( - om en dålig hårdag, somliga saker är sig minsann lika!) Det blir precis lagom bra detta. Under den här navelskådarbloggens storhetstid hade den 20 läsare - tops! Precis lagom offentligt, med andra ord.
Jamendåså.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag hade den fortfarande i min RSS-läsare.
Postat av: Åsa-K
Oj! Vem?!
Trackback
