känsloknappar och svartsjuka - nu igen!
det finns en person i världen som får mig att känna mig så himla liten, dålig och blek. okej. det finns andra jag kan känna mig blek bredvid, men ingen får mig att blekna som hon. en liten sekund, sen finns jag inte mer.
och då är det dags att diska.
pepp.
pepp som fan. men det känns lite bättre när jag tänker på att samuel kommer hit och fikar, och vi jag ska baka mormors äppelkaka och kokostoppar, och det blir roligare om jag har diskat.
äsch.
igår pratade jag och stefan om känsloknappar. om att se typ titanic, king kong, eller varför inte den lilla sjöjungfrun och extreme home-makeover, och känna att man vill grina. för att de trycker på rätt knappar, liksom. för att det sitter nån uträknande hjärna bakom som bara "den här musiken, det här ljuset, och de här bilderna kommer skapa rätt stämning!".
och då sitter alla de tuffa kidsen man känner och bara "åååå så himla fånigt! ååå vad klyschigt!" och så håller man med och känner sig som en blödig tönt och hoppas att den där snörvlingen man råkade släppa ifrån sig inte ska avslöja en.
nä, säger jag! från och med nu tänker jag alltid grina när familjen som förlorade sitt hem i nån hemsk brand står med händerna för munnen i sitt nya hus och bara "ooohmyyyygooooood!". så det så. och när jag ändå håller på tänker jag erkänna, att Septembers "Falling" räddade mig förra sommaren.
jamen ni vet.
"even an angel can end up falling
don't you cry because you're crawling
start again i'ts a beautiful morning
for satellites"
ingenting passade bättre just då. ibland behöver man bli skriven på näsan.
jag har en kompis som är askool. hon har tröstat sig med Cascadas "Everytime we touch". det är långt koolare än tjejen på Lava som bara "ååå, idag är en sån där dag när man helst vill supa sig asfull och somna i ett dike eller ligga hemma på sängen, stirra i taket och lyssna på nick cave" (så himla förberedd mening). så tycker jag.
nu ska jag ta itu med disken.
sen har jag betalat igen för monsterdisken jag lämnade till stefan förra helgen. äntligen får jag en diskpaus. aaaaah.
Jag gråter alltid när jag ser Extreme home makeover! Ja, varje gång faktist. Det är nästan mest därför jag ser det nu. För jag har sett så många avsnitt att det inte är så spännande med det nya huset längre, de gör ju typ samma grej varje gång.. Och det är ju verkligen amerikansk smörja egentligen... Men det är som terapi för mig att få gråta till de där programmen! Det är ju så fint när de blir så glada! De som haft det förjävligt och nu får de något att vara lyckliga över! :) Mer gråt framför tv:n tycker jag!
Puss å Kram!
Jag får tårar i ögonen för allt sånt på tv...Björn retar mig mest för att jag blir så rörd av Sjunde Himlen ibland...och det är MYCKET värre än extreme homemakeover!
/Josephine
hahaha! Ja. Det är mycket värre. Men det är ju också amerikanskt smörja som trycker på våra känsloknappar. Så det är nog mänskligt tror jag.
Jag blir ledsen av "Nannyakuten" för att jag tycker så synd om dom stackars barnen!
Och Cityakuten för där har dom sån där musik så att du vet att nu är det dags att grina för att någon kommer att dö.
Tragiskt? :P
åå, ni är så himla fina! puss på er! kom hit och hälsa på så kan vi ha ett grinkalas!
Pleasure to sign your guest book. I work for an advertising agency in London.
